Alla lärare har vi varit där. Lektioner som gått
käpprätt åt pipsvängen, elever som kastar saker, pratar i mun eller springer
omkring. Jag har också varit där. Mer än en gång! Och jag kommer att komma dit igen.
Ofta
är det helt enkelt så att eleven inte är tillräckligt
engagerad i lektionen. Hur många av oss vuxna har inte satt oss längst
bak i
ett rum och låtsas som om det regnat bara för att vi vet att om vi gör
oss
osynliga längst bak så kommer ingen att fråga oss om vi vill vara
klassansvarig bland oss föräldrar vid vårt barns föräldramöte? Problemet
är bara det att
det är då vi blir rastlösa men vi vuxna kan oftast hantera rastlösheten
lite längre än vad barn kan och rastlösa barn blir oroliga barn och det
kan
sluta med en lektion i kaos.
Jag undervisar i ma, no, te och eng i två stycken 4or. I
båda klasserna är det bara ett fåtal elever som räcker upp handen och som så får svara.
Om man någon gång frågar en av de icke
handuppräckande eleverna något får du som pedagog väldigt kloka svar tillbaka
men hur kan jag få dessa att tar mer plats och hur får jag de osynliga som
gömmer sig längst ner att bli engagerade samtidigt som jag får de som pratar
rakt ut att faktiskt sluta med detta för att ge de andra lite plats i
klassrummet?
Svaret är helt enkelt ”no hands up”. Precis som det står – ”ingen
handuppräckning”. Om jag säger att eleverna tog till sig det här snabbt och bra
så ljuger jag! Även vissa föräldrar har haft jobbigt med det här konceptet och
just skolvärlden är väldigt svår att förändra men varför är den det? Jo alla
har gått i skolan så alla har en tanke på hur den då bör se ut.
Tanken bakom no hands up är väldigt enkel. Jag som pedagog
ställer en fråga men jag vill inte se någon räcka upp handen utan jag ger dem
alla lite tid att tänka ut ett svar och sedan drar jag en glasspinne ut en burk
jag har. Alla elever i klassen har sitt namn på en glasspinne.
Jag läste en avhandling inom ett helt annat område för inte
så länge sedan. Jag kommer inte ihåg något från avhandlingen eller ens vilket
ämne det handlade om men jag kommer ihåg en sak – att i genomsnitt ger läraren
eleverna 0.7 sek på sig att svara från det att frågan ställs till det att
läraren valt ut en elev som räckt upp handen för att svara.
0.7 sekunder.
Det här var en tankeställare för mig och det är ju
självklart att man inte kan engagera alla elever om de inte ens får en sekund
på sig att tänka ut ett svar. Hela systemet är dömt att misslyckas i mina ögon.
Det fick även mig att tänka till. Hur mycket tid får eleverna egentligen på sig
och hur mycket tid ska jag nu ge dem?
Så
jag ställer min fråga, skriver upp ett tal på tavlan
eller på något vis ger dem något att tänka ut en lösning till. Ju mer
komplex
frågan är desto mer tid får de på sig men inte för länge för då blir de
rastlösa
igen. Det är nu jag drar namnet. Det är också nu jag får beviset för att
så
gott som alla är med och tänker för jag ser hur blickarna riktas mot
tavlan om
något står på den eller mot mig om det är jag som söker efter ett svar
på min
fråga. Det är nu jag drar namnet för att inte dra fokus från frågan till
burken. Den här gesten blir som ett naturligt avslut på min fråga och
början
till deras svar.
Nu är det inte bara de ”duktiga” som deltar och jag som
pedagog behöver inte försöka uppmana och locka andra att svara eller att
använda en strategi som varannan tjej, varannan kille som ska svara utan det är
slumpen som avgör. Idag drogs 4 tjejers namn i rad vilket inte roade killarna
men mitt ibland de smått irriterade rösterna som krävde att ”nu måste det bli
en kille” hördes en tyst, förvånad stämma från en av pojkarna som oftast tog
mest plats att det var ju faktiskt slumpen som bestämde. Killarna fick sin
revansch då 5e och sista namnet som drogs var ett av killarnas.
Vad tyckte då eleverna om dessa pinnar i början? Många elever hatade
detta! De som tidigare kunde gömma sig genom att inte svara och på så vis inte
behövde tänka till hade nu helt enkelt inte längre den möjligheten för nu måste
de ju ha ett svar i fall att Annicka drar just dras namn! Nu sätts
strålkastarna även mot dem! Det finns de som sa att de var ”magiska” också då
dessa pinnar även används för att slumpa ihop arbetspartners i klassrummet
vilket gav ett par ganska intressanta partnerkonstellationer.
Det
fanns till och med elever som istället för att försöka
påverka mig till att inte dra deras namn istället gick till min kollega
för att
få henne att prata med mig eller så tog de upp detta på ett
utvecklingssamtal
att hen inte tyckte om pinnarna och inte ville vara med och på så sätt
försökte de även få föräldrarnas stöd till att inte behöva få sitt namn
draget. Om inget annat så var
de väldigt kreativa dessa gopluttar!
Men det fanns de som kom att tycka även mer illa om dessa
pinnar och de var dessa elever som alltid räckte upp handen och som alltid var
delaktiga. Det var ju de som hade haft monopolet på konversationen och på så
vis också fått en högre status i själva klassrummet men nu hamnade de på samma
nivå som alla andra och det här är oftast något som är väldigt svårt att
acceptera.
Och så har vi en elev som jag vill kalla för Tova. Tova
tycker att engelskan är jättesvår och hon får riktig ångest varje gång hon ska
på en av mina lektioner då ett av momenten alltid handlar om att översätta och
Tova känner att det här är något som hon verkligen inte klarar av. Tova var
en av dessa kreativa elever jag nämnde tidigare. Lät jag Tovas namn ligga kvar
i burken för att inte bli vald? Nej det gjorde jag inte utan det jag gjorde var
att jag hade lite koll på vart just hennes pinne fanns någonstans i burken och
när det kom en enkel mening som jag visste att hon kunde så drog jag just
hennes pinne.
Jag
kommer ihåg första gången jag gjorde detta och jag såg hur
Tova ryckte till, ungefär som om hon skulle sluta andas men då hände
det. Tova
kunde svaret och det var då jag visste att jag hade fått över henne på
min
sida. Inte för att hon klarade det utan för att jag såg hur hennes
kroppsspråk
förändrades från att ha varit hopkrupen och ängslig till att sitta rakt
upp och
med en stadig blick framåt och jag såg hur hon växte när hon kände att
även hon kunde. Tova var nu engagerad och i samtalet jag hade med
henne senare så sa hon att det faktiskt hade varit okej och att nu var
det okej att jag drar
hennes namn på engelskan också.
Jag har också valet ”pass” att ta till för ibland kan det
vara så att eleven helt enkelt inte kan eller vill svara. ”Pass” är alltid
tillåtet men de vet också att bara för att de sa ”pass” en gång så betyder det
inte att jag inte kommer att fortsätta fråga för en vacker dag kan de svaret.
Det intressanta var att i början kunde jag höra 4-5 ”pass” per lektion och nu
när jag tänker tillbaka kommer jag inte ihåg när jag hörde ”pass” senast.
På
lektionerna idag såg jag två elevers händer uppe och de var två av
dessa elever som alltid räckte upp handen för att svara. Det räcker
med att jag sträcker ut handen mot burken för att händerna ska tas ner
igen och
jag använder nästan alltid pinnarna.
På mattelektionerna skriver jag gärna upp tal
på tavlan och drar en pinne och ber den eleven komma fram och lösa problemet på
tavlan. Nu får alla en möjlighet att visa vad de kan och min bedömning av deras
förmågor har ökat enormt och även här har jag gjort lite förändringar i mitt
sätt att arbeta men det blir en annan bloggpost.
No hands up tar tid att genomföra och det är inte enkelt!
Eleverna gillar inte metoden till att börja med och den kan göra dem väldigt
frustrerade av olika skäl och jag som pedagog är oftast väldigt van vid att
välja en av de som räcker upp handen för även jag har gått åtskilliga år i
skolan och ”vet” hur det ska vara och efter det har jag också arbetat som
lärare i många år.
Allt förändringsarbete tar tid så låt den göra det! Jag
började lite smått med no hands up i början av den här terminen och det har
tagit hela tiden till nu för mig själv att få metoden att fastna hos mig så jag
kan inte begära att eleverna ska ta till sig den fortare än jag själv gjorde.
Det finns så otroligt många bra metoder inom formativ bedömning där ute och om
du är som jag som vill testa allt på en och samma gång vill jag bara säga en
sak – gör det inte! Välj en metod, kämpa på med den och gör den till din egen.
Det finns inget som säger att du behöver följa en mall eller göra exakt som jag
gör för du är inte jag. Du är unik och du har din undervisningsstil så gör
metoden till din metod och när du känner att den sitter i ryggmärgen hos dig och
hos dina elever då är tiden inne för att se om det finns något mer du kan lägga
till.
Om jag skulle få en chans att be dig förändra en sak i din
undervisning så var det att du testar no hands up och gör det under en lång
tid. Det kommer att ge resultat även om vägen dit inte alltid är spikrak.
För inte länge sedan var jag rädd för förändring och trygg i
min lilla sfär där inget förändrades men det finns så många möjligheter där ute
och att ta ett steg ut i det okända är en fantastisk upplevelse som du inte
vill gå miste om!