Jullovsläxa

Varje jul ger jag alltid eleverna en jullovsläxa och alltid med en liten glimt i ögat.. de kommer att få denna på fredag innan de går hem. Det ska bli spännande att se om någon gjort den när de kommer tillbaka. :)

Jullovsläxa

Matte – bygg ett pepparkakshus som är minst 20 cm långt och 10 cm högt.

Svenska – läs julsagor

Naturvetenskap – gör ett kemiexperiment: koka knäck eller kola

Samhällskunskap – sök fakta om julens historia och varför vi firar jul

Hemkunskap – följ ett recept och baka pepparkakor

Idrott – åk pulka (om det kommer någon snö)

Engelska – se en julfilm med engelskt tal

Teknik – bygg en snygg snöskulptur (om det finns snö)

Bild – julpyssla

Musik – lyssna på julmusik

Årets julkalender

Min egen jultradition i klassrummet är nästan alltid densamma. Jag tänder ljus vid alla bänkgrupper i klassrummet och jag har en ljusstake med 4 ljus men skippar mossan och har sten istället i den. Så på morgonen kommer de in i ett mörkt rum med tända ljus och det är något speciellt med ljus för helt plötsligt blir de tysta. Åååå och Oj är två uttryck som oftast hörs. De tassar lätt fram till sina platser och det vanliga springet eller frågorna om de får sitta i soffan är borta.

I år läser jag boken Den magiska julstjärnan av Kristina Reftel och jag läser den i båda klasserna.

"Den magiska julstjärnan är en kapitelbok som med spänning och humor förklarar varför vi firar jul. Den passar lika bra för högläsning som att läsas på egen hand. Gärna i närheten av en julkrubba."

Och årets julkalender. Ja nu tänker jag inte på den på TV som redan innan den började sändas skapade ett Julkalender-Watergate av något slag utan jag tänker på den vi gör i klassrummet och i år fick jag leta. Vissa år har eleverna själva fått chansen att göra en kalender vilket skapade en hel del problem då många av uppdragen de hittade på inte gick att genomföra praktiskt. Jag har också följt mattekalendrar med tal som gick långt över deras förmågor. Även om jag tycker att det är bra att få något att bita i så blev den på tok för mycket.

I år hittade jag denna

http://nukunskap.se/digital-adventskalender-2015/

tack vare en hel del facebookanvändning och i någon av mina jobbrelaterade grupper så fanns denna. Var lucka visar något från ett landskap. Idag ska vi öppna lucka nr 3 och det ska bli riktigt mysigt. :)

Det enda vi ännu inte lyckats med i år är att få upp en julgran av något slag och förra året hade jag tillverkat snöflingor som jag satte upp i ljusramperna vilket gjorde att det kändes som att det snöade när vi gick in i klassrummet! :)

Som ringar på vattnet

Den energi vi skickar ut ger ringar på vattnet.

I mitt fall har mitt förändringsarbete dragit med sig ytterligare 3 kollegor varav en är den som jag delar vårdnaden med gällande våra närmare 50 elever. Jag var helt tydlig med att även om jag förändrar något i min undervisning så betyder det inte att även hon är tvungen att göra samma sak för saken är den att vi är två olika individer med två olika undervisningsstilar och synsätt vilket även kan sägas om de övriga två. Det jag är tacksam för är att de tog språnget med mig. På ett litet vis känns det som om jag har gjort något bra.

Just nu ligger vi i slutstadiet av terminen och vi alla börjar känna oss lite slitna, vissa mer än andra. Det är tungt men förhoppningsvis kan vi ändå förlita oss på varandra och känna att det kanske i alla fall finns en liten axel att luta sig mot. Personligen känner jag att jag har mer krafter kvar än jag någonsin haft mot slutet av en termin. Jag känner mig väldigt nöjd med mig själv och jag känner verkligen att jag har funnit ett flyt som jag saknat väldigt länge och jag drar styrka från detta. Och med tanke på att det inte ens är 18 månader sedan jag kom tillbaka från min utmattningsdepression så känns detta ganska förvånande.

En annan lärare nämnde häromdagen att hen hade satt klassen på att välja mellan ett par olika pedagogiska spel eller någon annan aktivitet som ex läsning samtidigt som hen hade tagit hand om andra saker i klassrummet. Det slog mig att jag trodde att jag var den enda som gjort detta. Inte för att det händer ofta...

Så började jag fundera på tillfällen som dessa och jag tror faktiskt att de gynnar oss alla. Eleverna får lite extra elevens val och kan knyta närmare band till varandra och vi har alla elever som tycker att det kan vara tungt att komma till skolan mellan varven och stunder som dessa kan nog hjälpa till att minska den här känslan.

Samtidigt kan jag också känna att jag själv får ett ypperligt tillfälle att lära känna eleverna som de individer de är och inte bara se utifrån deras förmågor och det arbete vi gör tillsammans de och jag. Detta stärker även bandet mellan mig som pedagog och dem i deras roll som elev.

Sedan sticker jag inte under stol att det faktiskt kan vara skönt att få 10 min extra till att plocka undan i ett hörn, sortera papper eller att fixa till något enkelt i klassrummet.. finns det någon innanför skolans fyra väggar som någonsin känner att man har tillräckligt med tid?

0,1 eller 2 aka bedömningsprognoserna

Jag lever i villfarelsen att jag har full koll på mina elevers förmågor och på vilken nivå de ligger... tills det att chefen kommer med en uppmaning om att vi ska fylla i dokumentation om de ligger på;
0 - beräknas inte nå målen för år 6,
1 - de når målen (betygsskala E +D) eller
2 - de har kommit längre (betygskala C-A).

Det jag kan ge svar på är vilka elever som hamnar på 0. Dessa är oftast lätta att upptäcka även om det flera gånger visat sig att elever skaffat sig en strategi som gör att jag som pedagog blir lite lurad men oftast har jag god koll.

Nu har jag bara undervisat den här kullen elever sedan mitten av augusti och jag kände redan innan att jag inte har fullt så bra koll som jag önskar att jag hade och den här frustrationen ledde till en del Internet-surfande, Pinterest-kikande.. och en dag föll mina ögon på en klasslista på en clip-board.

Det var då det slog mig hur jag skulle kunna få till mina 0, 1 och 2 på ett enklare vis. Kom ihåg att jag fortfarande är i introduktionsstadiet vilket gör att jag inte alltid har med mig mina listor men jag ska förklara min tankegång här.

För varje klass och varje ämne har jag en lista på eleverna i ett rutsystem. Inför varje lektion skriver jag upp antingen sidorna vi jobbar med under aktuell mattelektion, vilken tekniklektion det är och vad som aktivt ska avhandlas etc. Sedan under lektionens gång när jag går omkring och hjälper till, observerar och diskuterar med eleverna ser jag ganska snabbt vilka som är solklara 0:or och 2:or. Just den här biten känner alla lärare igen - att när man genomför sin lektion så känns det som att jag vet exakt vilka som har koll eller inte och att jag kommer att komma ihåg det här till senare.. Wrong! Så fort jag lämnat en lektion och bytt till en annan så är den tanken borta.

Så mitt fokus är att se vilka som har 0 och 2. Resterande blir då automatiskt 1 vilket gör att jag kanske bara behöver fylla i halva klasslistan istället för att bocka av alla 23-26 elever per klass.

Men det tar inte slut här. Om det är något jag måste följa upp så är det eleverna som jag satt 0 på och varför satte jag en 0a på dem?

Där tar jag post-it lappar till hjälp. Den eller de elever jag satt 0 på skriver jag ner varför jag gjort detta och nästa lektion jag har med den klassen och i det ämnet upprepar jag just den del som de inte riktigt hängt med på. Då får alla elever en liten extra repetition och genom att kika på elevernas muggar och då med ett litet extra öga på just dessa elever kan jag nu avgöra om de förstått och jag kan även "fuska" lite med glasspinnarna och dra just deras namn när jag vill ha svar på en fråga.

Så helt plötsligt kändes inte bedömningsprognosen lika jobbig.

Förändringsarbete pågår!

Under många år har jag känt att jag behöver göra något mer av min tid på jobbet. Jag behöver utveckla något. Jag har aldrig sökt en förstelärartjänst av det skälet till att även om de kategorier som förstelärarna får söka att jobba med är nyttiga och jätteviktiga så har jag känt att jag är inte den personen som skulle göra det bästa jobbet på dessa fronter. Så jag har valt att utveckla mig själv och min undervisning lite mer drastiskt istället.

Jag började i höstas lite smått med No Hands Up vilket inte gick smärtfritt men nu banne mig sitter det! :) Jag har även jobbat med clip boards vilket är en metod som kommer från mig själv och jag kommer att prata om det senare. Den i mina ögon största förändringen har dock handlat om min matematikundervisning och det ska bli spännande att se om den gör någon skillnad.

Samtidigt som jag jobbar heltid läser jag även in Teknik vid Högskolan Dalarna och redan innan var jag välbekant med Dylan Williams och många av hans metoder inom formativ bedömning men vi fick en länk av vår lärare om The Classroom Experiment. Dessa eländiga muggar i grönt, gult och rött har följt mig från ett klassrum till ett annat i sina kartonger och fortfarande inplastade och fanns även i andra 4ans klassrum. Där har de liksom stått och bara blängt på mig.

Nu kände jag att no hands up sitter hos eleverna och de har accepterat den metoden... nästan.. ibland... och det var dags för att fortsätta och dessa muggar blev då ett naturligt alternativ.

Precis som med glasspinnarna drog jag igång något utan att egentligen ha förberett min kollega om saken. Tack och lov tar hon oftast mina upptåg med ro även om hon snabbt deklarerade att hon kommer att få spel på dessa muggar! :) Jag lugnade henne med att det är bara att plocka muggarna under hennes lektioner och att jag jobbar vidare så får hon hoppa på tåget om hon så önskar vid ett annat tillfälle. :)

Så tillbaka till igår.
Jag visade eleverna en stapel med tre muggar: en grön, en gul och en röd.

När de kommer in i klassrummet så ska alla ha sina muggar på "grönt". Genom att använda dessa muggar skulle de kunna kommunicera med mig utan att behöva använda ord.

När de förstår vad jag går igenom på tavlan och det de arbetar med i boken/på lektionen visar de en grön mugg högst upp på stapeln.

Om de känner att de börjar bli lite förvirrade och att de inte har helt koll på vad som händer så ska de visa en gul mugg. Jag berättade att i det här skedet kommer jag inte göra särskilt mycket. 

Jag personligen ser att de signalerar att de börjar känna sig lite vilsna och att jag kommer att ta det lite saktare vid tavlan vid genomgångar för att förtydliga lite men under tiden de jobbar gör jag ingenting för det är nu en av två saker kan hända: antingen förstår de arbetsuppgiften när de fått tänka lite till och byter själva till grönt. Eller så väljer de rött.

När de visar röd mugg så visar de att de är helt vilse och har ingen aning om vad som händer vid genomgången eller i det enskilda arbetet och det är då jag som pedagog måste förtydliga vad det är jag pratar om eller så kommer jag till deras plats och hjälper dem.

En elev frågade också om han fick använda röd mugg om han hade en fråga om ett tal i matten vilket var helt okej och det blev en regel vi utvecklade tillsammans. Röd mugg betyder också jag har en fråga.

Det finns en regel som man inte får bryta med muggarna och det är att man får inte leka med dem eller förstöra dem. De får inte en andra chans - alls. Inte ens en varning! Första lektionen tog jag 1 set av muggar, idag vid sista lektionen på dagen tog jag 4 samtidigt som jag naturligt rörde mig runt i klassrummet. Saken är den att jag säger inte ett ord utan jag tar bara lugnt muggarna när jag går förbi, ställer dem på en hylla längst fram och fortsätter vidare i klassrummet som om inget har hänt.

Men bara för att en elev blir av med muggen betyder det inte att de inte får en ny chans för när nästa lektion börjar (efter rasten) så har de muggarna hos sig igen och risken finns att de blir av med dem en gång till under resten av den nya lektionen eller så får muggarna stå kvar och sköts ordentligt.

Ganska enkla regler eller hur? 

Jag gillar enkelt. ;)  

En av nackdelarna är att det är lockande att leka med muggarna men vilka fördelar har jag sett och hört under dessa få lektioner?

* när jag gick igenom tal som många hade haft problem med vid förra tillfället kunde jag enkelt se på muggarna om de förstod genomgången eller inte

* förra punktens insikt ledde till att genomgången gick mycket snabbare och smidigare än den någonsin gjort tidigare för nu kunde jag själv se om eleverna förstod det jag gick igenom istället för att hoppas eller anta något.

* jag observerade en elev som är en av som syns och hörs en del i klassrummet men av fel orsaker.. hen jobbade med ett tal i matteboken. Jag ser hur hen lyfter upp blicken från boken för att kika över mot muggarna. Sakta sträcker hen ut handen och byter från grönt till gult och ställer ner stapeln. Jag har redan sagt att vid gult gör jag inte mycket men inom mig gör jag mig mentalt beredd på att ev behöva gå dit. Så ser jag hur hen sänker ner blicken mot boken igen. Det är stilla vid platsen och jag ser hur hen tänker. Då ser jag hur elever återigen för handen mot muggarna och börjar byta och eftersom jag vet om elevens svårigheter så är jag på vippen att börja gå - då ser jag att en grön mugg sätts längst upp.  

Utan att veta om det har eleven gjort både sig själv och även mig medveten att något trasslar men jag tror nu starkt också på att just den här lilla rörelsen - att lyfta blicken från boken och att ta i muggen gjorde att hen släppte matteproblemet under ett par sekunder och dessa sekunder var allt som behövdes för att hjärnan skulle få en paus för att sedan klara av att bearbeta problemet från en ny vinkel.

* en av våra elever är smått osäker på sin egen förmåga vilket kan leda till en hel del ångest och stress. Jag stod intill eleven under mattelektionen idag då hen tittade upp på mig och berättade att hen verkligen gillade det här med muggarna för hen vågar inte säga inför klassen om det är något hen inte förstår när jag går igenom något nytt på tavlan. Den här förvirringen blir då till ångest som blir till tårar och till ett smått elände och en hel förstörd lektion för eleven men nu kände hen att hen kunde enkelt visa för mig att hen inte förstod utan att behöva säga något så någon annan hörde det och att det nu kändes mycket bättre

* så fort en elev bytte från grönt till gult uppmärksammades detta nästan alltid av en bänkkamrat som då lutade sig mot kompisen och frågade om hen behövde lite hjälp. Bästa hjälpen och bästa lärtillfället som finns i ett klassrum - att hjälpa en klasskompis.

* detta ledde till den absolut lugnaste mattestund jag någonsin varit med om och var genomgående vid alla mina mattelektioner! Jag såg hela tiden dessa färgglada muggar vid var enskild elev och jag såg vad färgen representerar för hur de känner att det går för dem. Jag rör mig mycket i klassrummet och kunde stämma av med eleverna på ett helt nytt sätt. 

Ingen handuppräckning tack!

Alla lärare har vi varit där. Lektioner som gått käpprätt åt pipsvängen, elever som kastar saker, pratar i mun eller springer omkring. Jag har också varit där. Mer än en gång! Och jag kommer att komma dit igen.

Ofta är det helt enkelt så att eleven inte är tillräckligt engagerad i lektionen. Hur många av oss vuxna har inte satt oss längst bak i ett rum och låtsas som om det regnat bara för att vi vet att om vi gör oss osynliga längst bak så kommer ingen att fråga oss om vi vill vara klassansvarig bland oss föräldrar vid vårt barns föräldramöte? Problemet är bara det att det är då vi blir rastlösa men vi vuxna kan oftast hantera rastlösheten lite längre än vad barn kan och rastlösa barn blir oroliga barn och det kan sluta med en lektion i kaos.

Jag undervisar i ma, no, te och eng i två stycken 4or. I båda klasserna är det bara ett fåtal elever som räcker upp handen och som så får svara. 

Om man någon gång frågar en av de icke handuppräckande eleverna något får du som pedagog väldigt kloka svar tillbaka men hur kan jag få dessa att tar mer plats och hur får jag de osynliga som gömmer sig längst ner att bli engagerade samtidigt som jag får de som pratar rakt ut att faktiskt sluta med detta för att ge de andra lite plats i klassrummet?

Svaret är helt enkelt ”no hands up”. Precis som det står – ”ingen handuppräckning”. Om jag säger att eleverna tog till sig det här snabbt och bra så ljuger jag! Även vissa föräldrar har haft jobbigt med det här konceptet och just skolvärlden är väldigt svår att förändra men varför är den det? Jo alla har gått i skolan så alla har en tanke på hur den då bör se ut.

Tanken bakom no hands up är väldigt enkel. Jag som pedagog ställer en fråga men jag vill inte se någon räcka upp handen utan jag ger dem alla lite tid att tänka ut ett svar och sedan drar jag en glasspinne ut en burk jag har. Alla elever i klassen har sitt namn på en glasspinne.

Jag läste en avhandling inom ett helt annat område för inte så länge sedan. Jag kommer inte ihåg något från avhandlingen eller ens vilket ämne det handlade om men jag kommer ihåg en sak – att i genomsnitt ger läraren eleverna 0.7 sek på sig att svara från det att frågan ställs till det att läraren valt ut en elev som räckt upp handen för att svara. 

0.7 sekunder.

Det här var en tankeställare för mig och det är ju självklart att man inte kan engagera alla elever om de inte ens får en sekund på sig att tänka ut ett svar. Hela systemet är dömt att misslyckas i mina ögon. Det fick även mig att tänka till. Hur mycket tid får eleverna egentligen på sig och hur mycket tid ska jag nu ge dem?

Så jag ställer min fråga, skriver upp ett tal på tavlan eller på något vis ger dem något att tänka ut en lösning till. Ju mer komplex frågan är desto mer tid får de på sig men inte för länge för då blir de rastlösa igen. Det är nu jag drar namnet. Det är också nu jag får beviset för att så gott som alla är med och tänker för jag ser hur blickarna riktas mot tavlan om något står på den eller mot mig om det är jag som söker efter ett svar på min fråga. Det är nu jag drar namnet för att inte dra fokus från frågan till burken. Den här gesten blir som ett naturligt avslut på min fråga och början till deras svar.

Nu är det inte bara de ”duktiga” som deltar och jag som pedagog behöver inte försöka uppmana och locka andra att svara eller att använda en strategi som varannan tjej, varannan kille som ska svara utan det är slumpen som avgör. Idag drogs 4 tjejers namn i rad vilket inte roade killarna men mitt ibland de smått irriterade rösterna som krävde att ”nu måste det bli en kille” hördes en tyst, förvånad stämma från en av pojkarna som oftast tog mest plats att det var ju faktiskt slumpen som bestämde. Killarna fick sin revansch då 5e och sista namnet som drogs var ett av killarnas.

Vad tyckte då eleverna om dessa pinnar i början? Många elever hatade detta! De som tidigare kunde gömma sig genom att inte svara och på så vis inte behövde tänka till hade nu helt enkelt inte längre den möjligheten för nu måste de ju ha ett svar i fall att Annicka drar just dras namn! Nu sätts strålkastarna även mot dem! Det finns de som sa att de var ”magiska” också då dessa pinnar även används för att slumpa ihop arbetspartners i klassrummet vilket gav ett par ganska intressanta partnerkonstellationer.

Det fanns till och med elever som istället för att försöka påverka mig till att inte dra deras namn istället gick till min kollega för att få henne att prata med mig eller så tog de upp detta på ett utvecklingssamtal att hen inte tyckte om pinnarna och inte ville vara med och på så sätt försökte de även få föräldrarnas stöd till att inte behöva få sitt namn draget. Om inget annat så var de väldigt kreativa dessa gopluttar! 

Men det fanns de som kom att tycka även mer illa om dessa pinnar och de var dessa elever som alltid räckte upp handen och som alltid var delaktiga. Det var ju de som hade haft monopolet på konversationen och på så vis också fått en högre status i själva klassrummet men nu hamnade de på samma nivå som alla andra och det här är oftast något som är väldigt svårt att acceptera.

Och så har vi en elev som jag vill kalla för Tova. Tova tycker att engelskan är jättesvår och hon får riktig ångest varje gång hon ska på en av mina lektioner då ett av momenten alltid handlar om att översätta och Tova känner att det här är något som hon verkligen inte klarar av. Tova var en av dessa kreativa elever jag nämnde tidigare. Lät jag Tovas namn ligga kvar i burken för att inte bli vald? Nej det gjorde jag inte utan det jag gjorde var att jag hade lite koll på vart just hennes pinne fanns någonstans i burken och när det kom en enkel mening som jag visste att hon kunde så drog jag just hennes pinne. 

Jag kommer ihåg första gången jag gjorde detta och jag såg hur Tova ryckte till, ungefär som om hon skulle sluta andas men då hände det. Tova kunde svaret och det var då jag visste att jag hade fått över henne på min sida. Inte för att hon klarade det utan för att jag såg hur hennes kroppsspråk förändrades från att ha varit hopkrupen och ängslig till att sitta rakt upp och med en stadig blick framåt och jag såg hur hon växte när hon kände att även hon kunde. Tova var nu engagerad och i samtalet jag hade med henne senare så sa hon att det faktiskt hade varit okej och att nu var det okej att jag drar hennes namn på engelskan också.

Jag har också valet ”pass” att ta till för ibland kan det vara så att eleven helt enkelt inte kan eller vill svara. ”Pass” är alltid tillåtet men de vet också att bara för att de sa ”pass” en gång så betyder det inte att jag inte kommer att fortsätta fråga för en vacker dag kan de svaret. Det intressanta var att i början kunde jag höra 4-5 ”pass” per lektion och nu när jag tänker tillbaka kommer jag inte ihåg när jag hörde ”pass” senast.

På lektionerna idag såg jag två elevers händer uppe och de var två av dessa elever som alltid räckte upp handen för att svara. Det räcker med att jag sträcker ut handen mot burken för att händerna ska tas ner igen och jag använder nästan alltid pinnarna. 

På mattelektionerna skriver jag gärna upp tal på tavlan och drar en pinne och ber den eleven komma fram och lösa problemet på tavlan. Nu får alla en möjlighet att visa vad de kan och min bedömning av deras förmågor har ökat enormt och även här har jag gjort lite förändringar i mitt sätt att arbeta men det blir en annan bloggpost. 

No hands up tar tid att genomföra och det är inte enkelt! Eleverna gillar inte metoden till att börja med och den kan göra dem väldigt frustrerade av olika skäl och jag som pedagog är oftast väldigt van vid att välja en av de som räcker upp handen för även jag har gått åtskilliga år i skolan och ”vet” hur det ska vara och efter det har jag också arbetat som lärare i många år. 

Allt förändringsarbete tar tid så låt den göra det! Jag började lite smått med no hands up i början av den här terminen och det har tagit hela tiden till nu för mig själv att få metoden att fastna hos mig så jag kan inte begära att eleverna ska ta till sig den fortare än jag själv gjorde. 

Det finns så otroligt många bra metoder inom formativ bedömning där ute och om du är som jag som vill testa allt på en och samma gång vill jag bara säga en sak – gör det inte! Välj en metod, kämpa på med den och gör den till din egen. Det finns inget som säger att du behöver följa en mall eller göra exakt som jag gör för du är inte jag. Du är unik och du har din undervisningsstil så gör metoden till din metod och när du känner att den sitter i ryggmärgen hos dig och hos dina elever då är tiden inne för att se om det finns något mer du kan lägga till.

Jag började med no hands up i augusti. Jag har även börjat jobba med clip boards som är något jag själv utvecklat och jag kommer att skriva om den metoden snart och den här veckan har jag börjat jobba med röd, gul och grön mugg. Samtidigt som detta pågått har jag radikalt förändrat min matematikundervisning vilket jag skrivit om här: http://kreativtklassrum.blogspot.se/2015/11/lyft-upp-ogonen-fran-matteboken-for-en.html

Om jag skulle få en chans att be dig förändra en sak i din undervisning så var det att du testar no hands up och gör det under en lång tid. Det kommer att ge resultat även om vägen dit inte alltid är spikrak. 

För inte länge sedan var jag rädd för förändring och trygg i min lilla sfär där inget förändrades men det finns så många möjligheter där ute och att ta ett steg ut i det okända är en fantastisk upplevelse som du inte vill gå miste om!