0,1 eller 2 aka bedömningsprognoserna

Jag lever i villfarelsen att jag har full koll på mina elevers förmågor och på vilken nivå de ligger... tills det att chefen kommer med en uppmaning om att vi ska fylla i dokumentation om de ligger på;
0 - beräknas inte nå målen för år 6,
1 - de når målen (betygsskala E +D) eller
2 - de har kommit längre (betygskala C-A).

Det jag kan ge svar på är vilka elever som hamnar på 0. Dessa är oftast lätta att upptäcka även om det flera gånger visat sig att elever skaffat sig en strategi som gör att jag som pedagog blir lite lurad men oftast har jag god koll.

Nu har jag bara undervisat den här kullen elever sedan mitten av augusti och jag kände redan innan att jag inte har fullt så bra koll som jag önskar att jag hade och den här frustrationen ledde till en del Internet-surfande, Pinterest-kikande.. och en dag föll mina ögon på en klasslista på en clip-board.

Det var då det slog mig hur jag skulle kunna få till mina 0, 1 och 2 på ett enklare vis. Kom ihåg att jag fortfarande är i introduktionsstadiet vilket gör att jag inte alltid har med mig mina listor men jag ska förklara min tankegång här.

För varje klass och varje ämne har jag en lista på eleverna i ett rutsystem. Inför varje lektion skriver jag upp antingen sidorna vi jobbar med under aktuell mattelektion, vilken tekniklektion det är och vad som aktivt ska avhandlas etc. Sedan under lektionens gång när jag går omkring och hjälper till, observerar och diskuterar med eleverna ser jag ganska snabbt vilka som är solklara 0:or och 2:or. Just den här biten känner alla lärare igen - att när man genomför sin lektion så känns det som att jag vet exakt vilka som har koll eller inte och att jag kommer att komma ihåg det här till senare.. Wrong! Så fort jag lämnat en lektion och bytt till en annan så är den tanken borta.

Så mitt fokus är att se vilka som har 0 och 2. Resterande blir då automatiskt 1 vilket gör att jag kanske bara behöver fylla i halva klasslistan istället för att bocka av alla 23-26 elever per klass.

Men det tar inte slut här. Om det är något jag måste följa upp så är det eleverna som jag satt 0 på och varför satte jag en 0a på dem?

Där tar jag post-it lappar till hjälp. Den eller de elever jag satt 0 på skriver jag ner varför jag gjort detta och nästa lektion jag har med den klassen och i det ämnet upprepar jag just den del som de inte riktigt hängt med på. Då får alla elever en liten extra repetition och genom att kika på elevernas muggar och då med ett litet extra öga på just dessa elever kan jag nu avgöra om de förstått och jag kan även "fuska" lite med glasspinnarna och dra just deras namn när jag vill ha svar på en fråga.

Så helt plötsligt kändes inte bedömningsprognosen lika jobbig.

Förändringsarbete pågår!

Under många år har jag känt att jag behöver göra något mer av min tid på jobbet. Jag behöver utveckla något. Jag har aldrig sökt en förstelärartjänst av det skälet till att även om de kategorier som förstelärarna får söka att jobba med är nyttiga och jätteviktiga så har jag känt att jag är inte den personen som skulle göra det bästa jobbet på dessa fronter. Så jag har valt att utveckla mig själv och min undervisning lite mer drastiskt istället.

Jag började i höstas lite smått med No Hands Up vilket inte gick smärtfritt men nu banne mig sitter det! :) Jag har även jobbat med clip boards vilket är en metod som kommer från mig själv och jag kommer att prata om det senare. Den i mina ögon största förändringen har dock handlat om min matematikundervisning och det ska bli spännande att se om den gör någon skillnad.

Samtidigt som jag jobbar heltid läser jag även in Teknik vid Högskolan Dalarna och redan innan var jag välbekant med Dylan Williams och många av hans metoder inom formativ bedömning men vi fick en länk av vår lärare om The Classroom Experiment. Dessa eländiga muggar i grönt, gult och rött har följt mig från ett klassrum till ett annat i sina kartonger och fortfarande inplastade och fanns även i andra 4ans klassrum. Där har de liksom stått och bara blängt på mig.

Nu kände jag att no hands up sitter hos eleverna och de har accepterat den metoden... nästan.. ibland... och det var dags för att fortsätta och dessa muggar blev då ett naturligt alternativ.

Precis som med glasspinnarna drog jag igång något utan att egentligen ha förberett min kollega om saken. Tack och lov tar hon oftast mina upptåg med ro även om hon snabbt deklarerade att hon kommer att få spel på dessa muggar! :) Jag lugnade henne med att det är bara att plocka muggarna under hennes lektioner och att jag jobbar vidare så får hon hoppa på tåget om hon så önskar vid ett annat tillfälle. :)

Så tillbaka till igår.
Jag visade eleverna en stapel med tre muggar: en grön, en gul och en röd.

När de kommer in i klassrummet så ska alla ha sina muggar på "grönt". Genom att använda dessa muggar skulle de kunna kommunicera med mig utan att behöva använda ord.

När de förstår vad jag går igenom på tavlan och det de arbetar med i boken/på lektionen visar de en grön mugg högst upp på stapeln.

Om de känner att de börjar bli lite förvirrade och att de inte har helt koll på vad som händer så ska de visa en gul mugg. Jag berättade att i det här skedet kommer jag inte göra särskilt mycket. 

Jag personligen ser att de signalerar att de börjar känna sig lite vilsna och att jag kommer att ta det lite saktare vid tavlan vid genomgångar för att förtydliga lite men under tiden de jobbar gör jag ingenting för det är nu en av två saker kan hända: antingen förstår de arbetsuppgiften när de fått tänka lite till och byter själva till grönt. Eller så väljer de rött.

När de visar röd mugg så visar de att de är helt vilse och har ingen aning om vad som händer vid genomgången eller i det enskilda arbetet och det är då jag som pedagog måste förtydliga vad det är jag pratar om eller så kommer jag till deras plats och hjälper dem.

En elev frågade också om han fick använda röd mugg om han hade en fråga om ett tal i matten vilket var helt okej och det blev en regel vi utvecklade tillsammans. Röd mugg betyder också jag har en fråga.

Det finns en regel som man inte får bryta med muggarna och det är att man får inte leka med dem eller förstöra dem. De får inte en andra chans - alls. Inte ens en varning! Första lektionen tog jag 1 set av muggar, idag vid sista lektionen på dagen tog jag 4 samtidigt som jag naturligt rörde mig runt i klassrummet. Saken är den att jag säger inte ett ord utan jag tar bara lugnt muggarna när jag går förbi, ställer dem på en hylla längst fram och fortsätter vidare i klassrummet som om inget har hänt.

Men bara för att en elev blir av med muggen betyder det inte att de inte får en ny chans för när nästa lektion börjar (efter rasten) så har de muggarna hos sig igen och risken finns att de blir av med dem en gång till under resten av den nya lektionen eller så får muggarna stå kvar och sköts ordentligt.

Ganska enkla regler eller hur? 

Jag gillar enkelt. ;)  

En av nackdelarna är att det är lockande att leka med muggarna men vilka fördelar har jag sett och hört under dessa få lektioner?

* när jag gick igenom tal som många hade haft problem med vid förra tillfället kunde jag enkelt se på muggarna om de förstod genomgången eller inte

* förra punktens insikt ledde till att genomgången gick mycket snabbare och smidigare än den någonsin gjort tidigare för nu kunde jag själv se om eleverna förstod det jag gick igenom istället för att hoppas eller anta något.

* jag observerade en elev som är en av som syns och hörs en del i klassrummet men av fel orsaker.. hen jobbade med ett tal i matteboken. Jag ser hur hen lyfter upp blicken från boken för att kika över mot muggarna. Sakta sträcker hen ut handen och byter från grönt till gult och ställer ner stapeln. Jag har redan sagt att vid gult gör jag inte mycket men inom mig gör jag mig mentalt beredd på att ev behöva gå dit. Så ser jag hur hen sänker ner blicken mot boken igen. Det är stilla vid platsen och jag ser hur hen tänker. Då ser jag hur elever återigen för handen mot muggarna och börjar byta och eftersom jag vet om elevens svårigheter så är jag på vippen att börja gå - då ser jag att en grön mugg sätts längst upp.  

Utan att veta om det har eleven gjort både sig själv och även mig medveten att något trasslar men jag tror nu starkt också på att just den här lilla rörelsen - att lyfta blicken från boken och att ta i muggen gjorde att hen släppte matteproblemet under ett par sekunder och dessa sekunder var allt som behövdes för att hjärnan skulle få en paus för att sedan klara av att bearbeta problemet från en ny vinkel.

* en av våra elever är smått osäker på sin egen förmåga vilket kan leda till en hel del ångest och stress. Jag stod intill eleven under mattelektionen idag då hen tittade upp på mig och berättade att hen verkligen gillade det här med muggarna för hen vågar inte säga inför klassen om det är något hen inte förstår när jag går igenom något nytt på tavlan. Den här förvirringen blir då till ångest som blir till tårar och till ett smått elände och en hel förstörd lektion för eleven men nu kände hen att hen kunde enkelt visa för mig att hen inte förstod utan att behöva säga något så någon annan hörde det och att det nu kändes mycket bättre

* så fort en elev bytte från grönt till gult uppmärksammades detta nästan alltid av en bänkkamrat som då lutade sig mot kompisen och frågade om hen behövde lite hjälp. Bästa hjälpen och bästa lärtillfället som finns i ett klassrum - att hjälpa en klasskompis.

* detta ledde till den absolut lugnaste mattestund jag någonsin varit med om och var genomgående vid alla mina mattelektioner! Jag såg hela tiden dessa färgglada muggar vid var enskild elev och jag såg vad färgen representerar för hur de känner att det går för dem. Jag rör mig mycket i klassrummet och kunde stämma av med eleverna på ett helt nytt sätt. 

Ingen handuppräckning tack!

Alla lärare har vi varit där. Lektioner som gått käpprätt åt pipsvängen, elever som kastar saker, pratar i mun eller springer omkring. Jag har också varit där. Mer än en gång! Och jag kommer att komma dit igen.

Ofta är det helt enkelt så att eleven inte är tillräckligt engagerad i lektionen. Hur många av oss vuxna har inte satt oss längst bak i ett rum och låtsas som om det regnat bara för att vi vet att om vi gör oss osynliga längst bak så kommer ingen att fråga oss om vi vill vara klassansvarig bland oss föräldrar vid vårt barns föräldramöte? Problemet är bara det att det är då vi blir rastlösa men vi vuxna kan oftast hantera rastlösheten lite längre än vad barn kan och rastlösa barn blir oroliga barn och det kan sluta med en lektion i kaos.

Jag undervisar i ma, no, te och eng i två stycken 4or. I båda klasserna är det bara ett fåtal elever som räcker upp handen och som så får svara. 

Om man någon gång frågar en av de icke handuppräckande eleverna något får du som pedagog väldigt kloka svar tillbaka men hur kan jag få dessa att tar mer plats och hur får jag de osynliga som gömmer sig längst ner att bli engagerade samtidigt som jag får de som pratar rakt ut att faktiskt sluta med detta för att ge de andra lite plats i klassrummet?

Svaret är helt enkelt ”no hands up”. Precis som det står – ”ingen handuppräckning”. Om jag säger att eleverna tog till sig det här snabbt och bra så ljuger jag! Även vissa föräldrar har haft jobbigt med det här konceptet och just skolvärlden är väldigt svår att förändra men varför är den det? Jo alla har gått i skolan så alla har en tanke på hur den då bör se ut.

Tanken bakom no hands up är väldigt enkel. Jag som pedagog ställer en fråga men jag vill inte se någon räcka upp handen utan jag ger dem alla lite tid att tänka ut ett svar och sedan drar jag en glasspinne ut en burk jag har. Alla elever i klassen har sitt namn på en glasspinne.

Jag läste en avhandling inom ett helt annat område för inte så länge sedan. Jag kommer inte ihåg något från avhandlingen eller ens vilket ämne det handlade om men jag kommer ihåg en sak – att i genomsnitt ger läraren eleverna 0.7 sek på sig att svara från det att frågan ställs till det att läraren valt ut en elev som räckt upp handen för att svara. 

0.7 sekunder.

Det här var en tankeställare för mig och det är ju självklart att man inte kan engagera alla elever om de inte ens får en sekund på sig att tänka ut ett svar. Hela systemet är dömt att misslyckas i mina ögon. Det fick även mig att tänka till. Hur mycket tid får eleverna egentligen på sig och hur mycket tid ska jag nu ge dem?

Så jag ställer min fråga, skriver upp ett tal på tavlan eller på något vis ger dem något att tänka ut en lösning till. Ju mer komplex frågan är desto mer tid får de på sig men inte för länge för då blir de rastlösa igen. Det är nu jag drar namnet. Det är också nu jag får beviset för att så gott som alla är med och tänker för jag ser hur blickarna riktas mot tavlan om något står på den eller mot mig om det är jag som söker efter ett svar på min fråga. Det är nu jag drar namnet för att inte dra fokus från frågan till burken. Den här gesten blir som ett naturligt avslut på min fråga och början till deras svar.

Nu är det inte bara de ”duktiga” som deltar och jag som pedagog behöver inte försöka uppmana och locka andra att svara eller att använda en strategi som varannan tjej, varannan kille som ska svara utan det är slumpen som avgör. Idag drogs 4 tjejers namn i rad vilket inte roade killarna men mitt ibland de smått irriterade rösterna som krävde att ”nu måste det bli en kille” hördes en tyst, förvånad stämma från en av pojkarna som oftast tog mest plats att det var ju faktiskt slumpen som bestämde. Killarna fick sin revansch då 5e och sista namnet som drogs var ett av killarnas.

Vad tyckte då eleverna om dessa pinnar i början? Många elever hatade detta! De som tidigare kunde gömma sig genom att inte svara och på så vis inte behövde tänka till hade nu helt enkelt inte längre den möjligheten för nu måste de ju ha ett svar i fall att Annicka drar just dras namn! Nu sätts strålkastarna även mot dem! Det finns de som sa att de var ”magiska” också då dessa pinnar även används för att slumpa ihop arbetspartners i klassrummet vilket gav ett par ganska intressanta partnerkonstellationer.

Det fanns till och med elever som istället för att försöka påverka mig till att inte dra deras namn istället gick till min kollega för att få henne att prata med mig eller så tog de upp detta på ett utvecklingssamtal att hen inte tyckte om pinnarna och inte ville vara med och på så sätt försökte de även få föräldrarnas stöd till att inte behöva få sitt namn draget. Om inget annat så var de väldigt kreativa dessa gopluttar! 

Men det fanns de som kom att tycka även mer illa om dessa pinnar och de var dessa elever som alltid räckte upp handen och som alltid var delaktiga. Det var ju de som hade haft monopolet på konversationen och på så vis också fått en högre status i själva klassrummet men nu hamnade de på samma nivå som alla andra och det här är oftast något som är väldigt svårt att acceptera.

Och så har vi en elev som jag vill kalla för Tova. Tova tycker att engelskan är jättesvår och hon får riktig ångest varje gång hon ska på en av mina lektioner då ett av momenten alltid handlar om att översätta och Tova känner att det här är något som hon verkligen inte klarar av. Tova var en av dessa kreativa elever jag nämnde tidigare. Lät jag Tovas namn ligga kvar i burken för att inte bli vald? Nej det gjorde jag inte utan det jag gjorde var att jag hade lite koll på vart just hennes pinne fanns någonstans i burken och när det kom en enkel mening som jag visste att hon kunde så drog jag just hennes pinne. 

Jag kommer ihåg första gången jag gjorde detta och jag såg hur Tova ryckte till, ungefär som om hon skulle sluta andas men då hände det. Tova kunde svaret och det var då jag visste att jag hade fått över henne på min sida. Inte för att hon klarade det utan för att jag såg hur hennes kroppsspråk förändrades från att ha varit hopkrupen och ängslig till att sitta rakt upp och med en stadig blick framåt och jag såg hur hon växte när hon kände att även hon kunde. Tova var nu engagerad och i samtalet jag hade med henne senare så sa hon att det faktiskt hade varit okej och att nu var det okej att jag drar hennes namn på engelskan också.

Jag har också valet ”pass” att ta till för ibland kan det vara så att eleven helt enkelt inte kan eller vill svara. ”Pass” är alltid tillåtet men de vet också att bara för att de sa ”pass” en gång så betyder det inte att jag inte kommer att fortsätta fråga för en vacker dag kan de svaret. Det intressanta var att i början kunde jag höra 4-5 ”pass” per lektion och nu när jag tänker tillbaka kommer jag inte ihåg när jag hörde ”pass” senast.

På lektionerna idag såg jag två elevers händer uppe och de var två av dessa elever som alltid räckte upp handen för att svara. Det räcker med att jag sträcker ut handen mot burken för att händerna ska tas ner igen och jag använder nästan alltid pinnarna. 

På mattelektionerna skriver jag gärna upp tal på tavlan och drar en pinne och ber den eleven komma fram och lösa problemet på tavlan. Nu får alla en möjlighet att visa vad de kan och min bedömning av deras förmågor har ökat enormt och även här har jag gjort lite förändringar i mitt sätt att arbeta men det blir en annan bloggpost. 

No hands up tar tid att genomföra och det är inte enkelt! Eleverna gillar inte metoden till att börja med och den kan göra dem väldigt frustrerade av olika skäl och jag som pedagog är oftast väldigt van vid att välja en av de som räcker upp handen för även jag har gått åtskilliga år i skolan och ”vet” hur det ska vara och efter det har jag också arbetat som lärare i många år. 

Allt förändringsarbete tar tid så låt den göra det! Jag började lite smått med no hands up i början av den här terminen och det har tagit hela tiden till nu för mig själv att få metoden att fastna hos mig så jag kan inte begära att eleverna ska ta till sig den fortare än jag själv gjorde. 

Det finns så otroligt många bra metoder inom formativ bedömning där ute och om du är som jag som vill testa allt på en och samma gång vill jag bara säga en sak – gör det inte! Välj en metod, kämpa på med den och gör den till din egen. Det finns inget som säger att du behöver följa en mall eller göra exakt som jag gör för du är inte jag. Du är unik och du har din undervisningsstil så gör metoden till din metod och när du känner att den sitter i ryggmärgen hos dig och hos dina elever då är tiden inne för att se om det finns något mer du kan lägga till.

Jag började med no hands up i augusti. Jag har även börjat jobba med clip boards som är något jag själv utvecklat och jag kommer att skriva om den metoden snart och den här veckan har jag börjat jobba med röd, gul och grön mugg. Samtidigt som detta pågått har jag radikalt förändrat min matematikundervisning vilket jag skrivit om här: http://kreativtklassrum.blogspot.se/2015/11/lyft-upp-ogonen-fran-matteboken-for-en.html

Om jag skulle få en chans att be dig förändra en sak i din undervisning så var det att du testar no hands up och gör det under en lång tid. Det kommer att ge resultat även om vägen dit inte alltid är spikrak. 

För inte länge sedan var jag rädd för förändring och trygg i min lilla sfär där inget förändrades men det finns så många möjligheter där ute och att ta ett steg ut i det okända är en fantastisk upplevelse som du inte vill gå miste om!

Lyft upp ögonen från matteboken för en liten stund.

I dag är det ingen överraskning att svenska elevers skolresultat dalar och ett av dessa ämnen är  matematiken. Hos mig finns det ingen tvekan om att var och en av oss mattelärare lägger ner en stor del av vår själ och våra kunskaper för att hjälpa, stödja och utmana våra elever för att ta ett steg till, ta sig förbi ännu ett matematiskt problem och att vara där när de lyckas för det är just det som är den absolut störta belöning vi kan få – att vara med och se det här ögonblicket när allt elevens arbete lönar sig. Det kan vara allt från eleven som sedan första klass kämpat med matematiken och hela tiden snubbla på målsnöret till att få ett D på nationella proven i 6an. Det var nog inte bara eleven som grät när jag presenterade resultatet för det rann nästan lika många tårar ner för min kind som det gjorde hos eleven.

Många gånger är det den där lilla gnistan i ögonen, det där som knappt går att se. Den lilla förändringen mellan fullständig förvirring i elevens ansikte och hela kroppen skruvar på sig av osäkerhet. Så sakta ser du hur kugghjulen sakta börjar komma igång. När blicken börjar fokusera på talet som ligger framför dem, kroppen blir mer stilla. Det är då den totala förvandlingen inträffar. Ögonen blir klara och det går att se en liten rörelse i ena mungipan samtidigt som eleven sakta lyfter på huvudet, ser dig i ögonen och säger ”det måste vara 12”. Det är där och då jag vet fullt och fast att jag har gjort en skillnad men den mäktigaste känslan sitter hos eleven som känner den här obeskrivliga känslan av hur det känns när man har tagit sig förbi ett problem den sekunden när osäkerheten släpps och säkerheten sätter in.

Mitt namn är Annicka och jag är behörig att undervisa matematik inom år 1-6 vilket jag också jag gör och det här är min historia som jag delar med mina nuvarande 49 elever inom 4st fjärdeklasser.

Som många andra lärare har jag använt läroboken inom matematik som en krycka, den som underlättar i mitt arbete. Mina dagar är fyllda av undervisning, planering, elev- föräldra – och kollegesamtal, det är möten och det är rastvakter. Ja det är bara en liten del av vad jag gör och mitt i detta kaos av saker som ska göras och planeras så behöver vi alla lärare en krycka som vi har, ett ämne där vi kan slappna av. Med det säger jag inte att jag inte jobbat minst lika hårt med matematikämnet som jag gör med mina övriga ämnen men jag hade en annan relation till matematikundervisningen. Lite av samma relation har jag också till NTA-lådorna inom naturvetenskapen. Lådorna och matematikboken är väl utarbetade läromedel som gör att jag kan ta en mikropaus och veta att det är i alla fall ett par lektioner i veckan jag inte behöver styra upp helt och hållet från början till slut.

Under förra året läste jag tillsammans med mina kollegor på mattelyftet vilket är en satsning utformad av Skolverket och riktade oss till oss matematiklärare. Jag sticker inte under stolen med att jag kände att det var tungt att lägga på även detta moment till min redan fullspäckade dag även om det var givande. Men någonstans under den här tiden började något förändras i min undervisning. Under det här läsåret har jag tagit över 2 4or tillsammans med en kollega och nu kände jag att jag har en ny start och jag började sakta men säkert att förändra undervisningen. Jag tror det hjälpte att det saknades nästan 15 matteböcker till eleverna i ganska många veckors tid så jag fick bli kreativ.

I det stora hela så ser min matematikvecka ut på följande vis:

Mån + ons har jag genomgångar och arbetar med aktuella sidor i matteboken. Vi går igenom talen, vi pratar matte. Ja mina mattelektioner kan vara otroligt pratiga för matte är ett pratämne om något! Eleverna får ett mattemål för veckan. I måndags började vi på sid 50 och på fredag ska de minst vara klara med sid 52. Första gången de såg detta såg de flesta otroligt tvivlande ut. 3 sidor på 4 lektioner skulle de flesta nog klara av men nu får de bara 2? Hur i hela friden…?

Saken är den att på måndagen gjorde vi sid 50 och någon kom även in på sid 51 men en del var inte klara med alla tal på sid 50. Så när onsdagen kom gick jag igenom tal som fanns på sid 51 och bad alla att ta upp den sidan och jobba där. Händer började trevande öppna boken och jag visste vad som skulle komma. En av flickorna tittar upp, ser mig osäkert i ögonen och säger att hon inte är klar med sidan 50. Nej det gör inget säger jag. Men, säger hon och tystnar. Förstod du vad du jobbade med igår? Ja, stämman darrar lite hos henne och i det här fallet vet jag att darrningen handlar om att det inte handlar om talen för hon hade verkligen förstått utan mer att hon är så van sedan tidigare år att alla tal i boken ska göras och det är precis här ett av de största arbeten jag har framför mig. Om eleven förstått vad jag och boken ber henne att göra. Hon tror att hon måste göra allt och jag anser att hon har förstått. Till slut öppnar hon sid 51 och jobbar vidare. När lektionen är slut har de flesta räknat sid 50-51 och kanske gjort något tal på sid 52.

Som ni ser använder jag fortfarande matteboken men det är nu den största förändringen kommer.

Så kommer torsdagen och jag vet att det här är favoritdagen för nästan alla 49 elever för idag har vi problemlösningsmatte! Just nu jobbar vi i Raggarömatte – bankrånet. Undervisningssättet här är EPA dvs Ensam Par Alla. Lektionen börjar med att jag läser igenom berättelsen högt i klassen och detta gör jag för att även lässvaga elever ska få en chans att hänga med i arbetet som snart ska börja. Eleverna själva följer också med i texten vilket gör att de tar in informationen på två sätt – genom att lyssna på mig och att läsa själva.

På nästa sida finns arbetsuppgifterna och det fina med Raggarömatte är att de blandar matematik med svenska och bild. Ibland även med geografi och hemkunskap. Framtiden kommer att visa vilka fler ämnen de kan baka in i kommande uppdrag.

Raggarömatten är en berättelse om ett par barn som åker till en släkting på Raggarön utanför Östhammar och matematikproblem vävs in i historien. Vid den här tiden i år 4 har eleverna aldrig arbetat med area vilket då är något jag presenterar innan de får börja jobba själva. Matematiken är många gånger en bit över det de någonsin tränat på tidigare men det har gått otroligt bra ändå för det finns en mening med problemet – i det här fallet skulle de räkna ut hur många hinkar färg de behövde till en vägg på 40 kvadratmeter så det blir något relevant för dem.

Det är nu En börjar. Var och en av eleverna får en chans att läsa igenom matematikdelen. De får ett par minuter på sig att i tystnad försöka sortera informationen och att lägga upp en strategi. Det tar en liten tid innan jag ser att flera börjar lyfta upp blicken från papperet på bänken och de möter mina. En liten stund senare drar jag glasspinnar för att bedöma Par. På var glasspinne finns ett namn och varje gång paras eleverna ihop med en ny partner. Skälet till detta är att de kan ofta bli lite för bekväma med att jobba med en och samma partner och man kommer in i en rutin att partner A är den som pratar och partner B skriver vilket gör det hela ganska kontraproduktivt och med en ny partner måste de fortsätta träna på att kommunicera matte. Man får dock tänka på att det kommer alltid att finnas elever som av en anledning eller en annan inte bör arbeta ihop.

Nu brukar sorlet i klassrummet öka och det är precis det jag vill. De SKA prata, de SKA diskutera, vrida och vända på tankar, teorier och funderingar för att komma fram till en gemensam lösning i paret. De har alltid en stående uppgift dessa problemlösningstorsdagar att de ska ha en presentation klar när lektionen är klar för på fredagen drar jag ett nytt namn bland glasspinnarna och den personen + partner får komma fram och visa upp sin lösning på tavlan. De visar hur de gjorde och pratar om hur de resonerade samtidigt som de andra eleverna får ställa frågor och komma med kommentarer. Det gör inte heller något om uträkningen blivit fel eller att de inte hunnit göra klart den helt och hållet för resten av klassen får hjälpa till att rätta till det då.

När en grupp är klar tar jag upp en ny grupp och den här gången får de själva välja om de vill räcka upp handen eller inte men kravet är att de ska ha en annan lösning. Nu brukar oftast också nervositeten ha släppt när de tänker har jag verkligen räknat ut rätt. Allt som allt får 4 grupper komma upp och varför 4? Av den enkla anledningen att jag bara har 4 olika färger på mina whiteboard-pennor. Var grupp får en egen färg och en egen sektion av tavlan.

Det blir alltid en intressant diskussion om hur det kommer sig att det är 4 olika strategier som använts till att lösa matematikproblemet och det visar sig att alla är korrekta. Det finns de som är lite mer ”smart-lata” vilket är en term jag använder mycket. Man ska vara lite ”lat” genom att ta en av de enklare vägarna till en lösning men man måste också vara smart och göra den korrekt och välarbetad.

Det brukar finnas en hel del tid kvar på lektionen när presentationerna är klara och på fredag gör vi två saker – vi presenterar gårdagens matteproblem och vi tränar på uppställningar.

Skälet till att jag arbetar mycket med både problemlösning och uppställningar är att elever har jättesvårt att tänka ut strategier för att lösa problem. De är så vana vid att mekaniskt följa med i boken och de behöver inte tänka på varför de gör uträkningarna för de följer bara bokens exempel. Ett klassiskt bevis för detta var när vi kom till en ”rätt eller fel” sektion i boken. Det stod ex 6010-100=5990. En stor del av eleverna skrev ”rätt” i skrivboken och när jag frågade dem om hur de kom fram till svaret sa de ”men det står ju så i boken”. Boken är för dem alltid rätt fast de har lärt sig att facit till vår bok ofta har fel – vilket den faktiskt har mer ofta än jag skulle vilja erkänna om jag var den som gav ut den.

Sedan kommer vi till uppställningarna. Varför jobbar jag med en räknemetods uppställningar per fredag? Jo det handlar om att vi har ett nära samarbete med högstadieskolan i området och de ser att eleverna har stora brister när det gäller både problemlösning och uppställningar. Inget av detta sitter i ryggmärgen på eleverna när de kommer dit och ofta får lärarna där höra från eleverna ”men det här har vi aldrig gjort”.

Men hur kommer det sig att eleverna säger så? Jag vet att jag själv år efter år gjort allt för att gnugga in räknemetoder i dem… och här återgår jag återigen till matteboken och det här är helt och hållet min egen teori och tanke. Jag själv tror att det handlar om att eleverna räknar mekaniskt en sak i taget i boken utan att de behöver reflektera om varför och hur metoder och uträkningar hör ihop. De gör ett kapitel på ett par veckor och sedan övergår det till något annat arbetsområde och något magiskt händer här – mycket av det de lärde sig i kapitel ett försvinner när de börjar med kapitel 2.

Vid många tillfällen har jag själv bevittnat hur jag kan ha tagit upp något från tidigare arbeten och möts av 26 par blanka ögon som stirrar tillbaka på mig och de förstår inte vad jag pratar om. Jag har bett dem backa tillbaka och titta lite i räkneboken och bara ett par sidor bakåt så snubblar de över precis samma algebra som jag talat om men de har inga minnen av att de har gjort dessa och de har ingen aning om hur de skulle kunna räkna ut talet om de fick göra det igen. Och detta är efter all formativ och summativ bedömning jag gjort där jag själv bedömt att det här var något de bemästrat. Det är nu min känsla av framgång som jag tidigare skrev om vänds till ”vad har jag gjort för fel för de kommer inte ihåg det här?”.

En liten fotnot till torsdagar är att jag en gång i månaden istället för problemlösning arbetar med NTA-lådan ”Mönster och Algebra” för algebra känns som grekiska för eleverna och när de ser X får de nästan en hjärtattack. Skulle det vara en tom rad eller ruta istället för X på samma ställe känns hela talet självklart för dem men bokstäver i ett siffertal?

Vi har läst lite mer än en halv termin i år 4 nu mina elever och jag tillsammans och problemlösningen börjar kännas naturlig för dem och jag hör ofta att de längtar till mattelektionerna på torsdagar. Inom mig börjar jag jubla och dansa för hur mycket jag än själv gillar matte så vet jag att för många elever är det allt annat än ett favoritämne men sakta men säkert börjar jag vinna dem över till min sida.

Men fortfarande kvarstod problemet – hur får jag dem att komma ihåg vad de har jobbat med tidigare? Tack vare sociala medier som Facebook och dess grupper men i det här fallet inte minst Pinterest började jag se en metod som används av många lärare i USA. Metoden heter ”spiral math” vilket jag på eget bevåg döpt om till Cirkelmatte. Vad går då cirkelmatte ut på? Jo det är helt enkelt en upprepningsövning och det här är något jag använder som elevernas läxa. Varje vecka får de 4 uppdrag på www.elevspel.se gällande cirkelmatte. Jag vill att de gör ett uppdrag per dag under 4 dagar den kommande veckan. I varje uppdrag blandar jag 5-10 olika uppgifter av det vi arbetat med tidigare under terminen. Vi repeterar talsorter, tallinjer, problemlösning, de 4 räknesätten, algebra – helt enkelt allt vi har gjort tidigare. På det här viset försvinner inte det vi arbetat med tidigare för de kommer att fortsätta återkomma flera gånger i veckan även i framtiden.

Och jag måste säga att använda elevspel till min plattform för läxorna har hos mig minskat min arbetsbörda enormt. Visst tar det lite längre tid att lägga in ett spel i deras databas än om jag skulle göra ett vanligt Word-dokument men det är nu som det geniala börjar.

1.       Jag behöver aldrig skicka hem pappersläxor och hitta läxor glömda i korridoren.

2.       Ingen elev kan säga att de inte fått hem någon läxa för de har varit sjuka, bortresta etc.

3.       Talen är självrättande och de får omedelbar feedback själva om de har klarat av uppgiften eller inte.

4.        Jag slipper ”jag glömde ta med mig läxan idag”

5.       Ingen rättning! Alla lärares dröm! Sidan ger min den uppföljning jag behöver. Har de gjort läxan? Hur många försök har de gjort för att klara av uppdraget? Det finns mer information än så också.

6.       När eleverna är klara med läxan brukar de fortsätta spela pedagogiska spel på sidan.

Så det här är lite tankar jag har gällande min undervisning och det fungerar bra för mig och för mina elever. Sedan ska det bli intressant om algebran kommer att vara rena grekiskan för eleverna eller om min cirkelmatte har gjort en liten betydelse för att komma ihåg tidigare arbetade avsnitt…