Ingen handuppräckning tack!

Alla lärare har vi varit där. Lektioner som gått käpprätt åt pipsvängen, elever som kastar saker, pratar i mun eller springer omkring. Jag har också varit där. Mer än en gång! Och jag kommer att komma dit igen.

Ofta är det helt enkelt så att eleven inte är tillräckligt engagerad i lektionen. Hur många av oss vuxna har inte satt oss längst bak i ett rum och låtsas som om det regnat bara för att vi vet att om vi gör oss osynliga längst bak så kommer ingen att fråga oss om vi vill vara klassansvarig bland oss föräldrar vid vårt barns föräldramöte? Problemet är bara det att det är då vi blir rastlösa men vi vuxna kan oftast hantera rastlösheten lite längre än vad barn kan och rastlösa barn blir oroliga barn och det kan sluta med en lektion i kaos.

Jag undervisar i ma, no, te och eng i två stycken 4or. I båda klasserna är det bara ett fåtal elever som räcker upp handen och som så får svara. 

Om man någon gång frågar en av de icke handuppräckande eleverna något får du som pedagog väldigt kloka svar tillbaka men hur kan jag få dessa att tar mer plats och hur får jag de osynliga som gömmer sig längst ner att bli engagerade samtidigt som jag får de som pratar rakt ut att faktiskt sluta med detta för att ge de andra lite plats i klassrummet?

Svaret är helt enkelt ”no hands up”. Precis som det står – ”ingen handuppräckning”. Om jag säger att eleverna tog till sig det här snabbt och bra så ljuger jag! Även vissa föräldrar har haft jobbigt med det här konceptet och just skolvärlden är väldigt svår att förändra men varför är den det? Jo alla har gått i skolan så alla har en tanke på hur den då bör se ut.

Tanken bakom no hands up är väldigt enkel. Jag som pedagog ställer en fråga men jag vill inte se någon räcka upp handen utan jag ger dem alla lite tid att tänka ut ett svar och sedan drar jag en glasspinne ut en burk jag har. Alla elever i klassen har sitt namn på en glasspinne.

Jag läste en avhandling inom ett helt annat område för inte så länge sedan. Jag kommer inte ihåg något från avhandlingen eller ens vilket ämne det handlade om men jag kommer ihåg en sak – att i genomsnitt ger läraren eleverna 0.7 sek på sig att svara från det att frågan ställs till det att läraren valt ut en elev som räckt upp handen för att svara. 

0.7 sekunder.

Det här var en tankeställare för mig och det är ju självklart att man inte kan engagera alla elever om de inte ens får en sekund på sig att tänka ut ett svar. Hela systemet är dömt att misslyckas i mina ögon. Det fick även mig att tänka till. Hur mycket tid får eleverna egentligen på sig och hur mycket tid ska jag nu ge dem?

Så jag ställer min fråga, skriver upp ett tal på tavlan eller på något vis ger dem något att tänka ut en lösning till. Ju mer komplex frågan är desto mer tid får de på sig men inte för länge för då blir de rastlösa igen. Det är nu jag drar namnet. Det är också nu jag får beviset för att så gott som alla är med och tänker för jag ser hur blickarna riktas mot tavlan om något står på den eller mot mig om det är jag som söker efter ett svar på min fråga. Det är nu jag drar namnet för att inte dra fokus från frågan till burken. Den här gesten blir som ett naturligt avslut på min fråga och början till deras svar.

Nu är det inte bara de ”duktiga” som deltar och jag som pedagog behöver inte försöka uppmana och locka andra att svara eller att använda en strategi som varannan tjej, varannan kille som ska svara utan det är slumpen som avgör. Idag drogs 4 tjejers namn i rad vilket inte roade killarna men mitt ibland de smått irriterade rösterna som krävde att ”nu måste det bli en kille” hördes en tyst, förvånad stämma från en av pojkarna som oftast tog mest plats att det var ju faktiskt slumpen som bestämde. Killarna fick sin revansch då 5e och sista namnet som drogs var ett av killarnas.

Vad tyckte då eleverna om dessa pinnar i början? Många elever hatade detta! De som tidigare kunde gömma sig genom att inte svara och på så vis inte behövde tänka till hade nu helt enkelt inte längre den möjligheten för nu måste de ju ha ett svar i fall att Annicka drar just dras namn! Nu sätts strålkastarna även mot dem! Det finns de som sa att de var ”magiska” också då dessa pinnar även används för att slumpa ihop arbetspartners i klassrummet vilket gav ett par ganska intressanta partnerkonstellationer.

Det fanns till och med elever som istället för att försöka påverka mig till att inte dra deras namn istället gick till min kollega för att få henne att prata med mig eller så tog de upp detta på ett utvecklingssamtal att hen inte tyckte om pinnarna och inte ville vara med och på så sätt försökte de även få föräldrarnas stöd till att inte behöva få sitt namn draget. Om inget annat så var de väldigt kreativa dessa gopluttar! 

Men det fanns de som kom att tycka även mer illa om dessa pinnar och de var dessa elever som alltid räckte upp handen och som alltid var delaktiga. Det var ju de som hade haft monopolet på konversationen och på så vis också fått en högre status i själva klassrummet men nu hamnade de på samma nivå som alla andra och det här är oftast något som är väldigt svårt att acceptera.

Och så har vi en elev som jag vill kalla för Tova. Tova tycker att engelskan är jättesvår och hon får riktig ångest varje gång hon ska på en av mina lektioner då ett av momenten alltid handlar om att översätta och Tova känner att det här är något som hon verkligen inte klarar av. Tova var en av dessa kreativa elever jag nämnde tidigare. Lät jag Tovas namn ligga kvar i burken för att inte bli vald? Nej det gjorde jag inte utan det jag gjorde var att jag hade lite koll på vart just hennes pinne fanns någonstans i burken och när det kom en enkel mening som jag visste att hon kunde så drog jag just hennes pinne. 

Jag kommer ihåg första gången jag gjorde detta och jag såg hur Tova ryckte till, ungefär som om hon skulle sluta andas men då hände det. Tova kunde svaret och det var då jag visste att jag hade fått över henne på min sida. Inte för att hon klarade det utan för att jag såg hur hennes kroppsspråk förändrades från att ha varit hopkrupen och ängslig till att sitta rakt upp och med en stadig blick framåt och jag såg hur hon växte när hon kände att även hon kunde. Tova var nu engagerad och i samtalet jag hade med henne senare så sa hon att det faktiskt hade varit okej och att nu var det okej att jag drar hennes namn på engelskan också.

Jag har också valet ”pass” att ta till för ibland kan det vara så att eleven helt enkelt inte kan eller vill svara. ”Pass” är alltid tillåtet men de vet också att bara för att de sa ”pass” en gång så betyder det inte att jag inte kommer att fortsätta fråga för en vacker dag kan de svaret. Det intressanta var att i början kunde jag höra 4-5 ”pass” per lektion och nu när jag tänker tillbaka kommer jag inte ihåg när jag hörde ”pass” senast.

På lektionerna idag såg jag två elevers händer uppe och de var två av dessa elever som alltid räckte upp handen för att svara. Det räcker med att jag sträcker ut handen mot burken för att händerna ska tas ner igen och jag använder nästan alltid pinnarna. 

På mattelektionerna skriver jag gärna upp tal på tavlan och drar en pinne och ber den eleven komma fram och lösa problemet på tavlan. Nu får alla en möjlighet att visa vad de kan och min bedömning av deras förmågor har ökat enormt och även här har jag gjort lite förändringar i mitt sätt att arbeta men det blir en annan bloggpost. 

No hands up tar tid att genomföra och det är inte enkelt! Eleverna gillar inte metoden till att börja med och den kan göra dem väldigt frustrerade av olika skäl och jag som pedagog är oftast väldigt van vid att välja en av de som räcker upp handen för även jag har gått åtskilliga år i skolan och ”vet” hur det ska vara och efter det har jag också arbetat som lärare i många år. 

Allt förändringsarbete tar tid så låt den göra det! Jag började lite smått med no hands up i början av den här terminen och det har tagit hela tiden till nu för mig själv att få metoden att fastna hos mig så jag kan inte begära att eleverna ska ta till sig den fortare än jag själv gjorde. 

Det finns så otroligt många bra metoder inom formativ bedömning där ute och om du är som jag som vill testa allt på en och samma gång vill jag bara säga en sak – gör det inte! Välj en metod, kämpa på med den och gör den till din egen. Det finns inget som säger att du behöver följa en mall eller göra exakt som jag gör för du är inte jag. Du är unik och du har din undervisningsstil så gör metoden till din metod och när du känner att den sitter i ryggmärgen hos dig och hos dina elever då är tiden inne för att se om det finns något mer du kan lägga till.

Jag började med no hands up i augusti. Jag har även börjat jobba med clip boards som är något jag själv utvecklat och jag kommer att skriva om den metoden snart och den här veckan har jag börjat jobba med röd, gul och grön mugg. Samtidigt som detta pågått har jag radikalt förändrat min matematikundervisning vilket jag skrivit om här: http://kreativtklassrum.blogspot.se/2015/11/lyft-upp-ogonen-fran-matteboken-for-en.html

Om jag skulle få en chans att be dig förändra en sak i din undervisning så var det att du testar no hands up och gör det under en lång tid. Det kommer att ge resultat även om vägen dit inte alltid är spikrak. 

För inte länge sedan var jag rädd för förändring och trygg i min lilla sfär där inget förändrades men det finns så många möjligheter där ute och att ta ett steg ut i det okända är en fantastisk upplevelse som du inte vill gå miste om!